ORIGINALTITEL: United 93
PROD.LAND: USA
REGI: Paul Greengrass
MANUS: Paul Greengrass
I ROLLERNA: Christian Clemenson, Trish Gates, Polly Adams, Gary Commock, Richard Bekins m fl
Flight 93 från Newark till San Fransisco var det fjärde planet som kraschade den 11 september, 2001. Planet som aldrig nådde sitt mål. 11 september, 2001 är en dag som sent kommer glömmas, de närmast overkliga tv-bilderna av plan som störtade rakt in i den amerikanska kapitalismens hjärta, World Trade Center och i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon sköljde över oss med stor kraft. Sedan den 11 september har världen inte varit sig riktigt lik, USA:s president George Bush har gett sig ut på ett modernt korståg mot terrorismen som tagit honom till Afghanistan och nu Irak. I United 93 berättas historien om det fjärde planet, det som aldrig nådde sin slutgiltiga destination. För regin står britten Paul Greengrass som bland annat har kritikerrosade Bloody Sunday (2002) och spionthrillern The Bourne Supremacy (2004) på sin meritlista. Greengrass lämnar i United 93 en redogörelse för vad som hände ombord det fjärde planet den där soliga septemberdagen 2001. Han skildrar metodiskt, steg för steg vad som hände den där ödesdigra dagen. Från kaparnas förberedelser på ett hotellrum, till passagerarnas incheckning och till den oundvikliga kraschen. Parallellt med händelserna ombord planet, spelar kommunikationerna mellan flygcentralerna och militärledningen en central del i filmen. Vi får se hur flygcentralerna och militärledningen hjälplöst försöker agera mitt i det kaos som uppstår när de inser att flera flygplan är kapade och när det börjar inse magnituden av vad som håller på att ske.
Greengrass ger oss inga politiska och moraliska pekpinnar, utan ger oss istället en dokumentär känsla av händelseförloppet denna dag. Detta gör han med hjälp av en handhållen kamera, som bidrar till att det känns som att man står i flygtornen tillsammans med de som arbetar där och att man sitter ombord planet som en passagerare. Detta ger en en närmast obehaglig realistisk närvaro, som fungerar väldigt effektivt för att skapa känslor hos åskådaren. Det krävs inga smäktande pompösa musikstycken för att rycka med åskådaren, historien i sig räcker. En av mina största farhågor var att det skulle vara svårt att känna spänningen, med tanke på att man redan har facit i hand om vad som hände. Vi vet ju att planet kommer krascha, och att inga av passagerarna kommer att överleva. Så är dock inte fallet, man rycks med och det kändes som att sitta på nålar under större delen av filmen. Greengrass har valt att satsa på okända tv-skådisar, samt att många i flygtornen spelar sig själva, detta istället för stora skådespelarnamn vilket känns som ett avgörande val. Hade vi sett stora skådespelarstjärnor i filmen hade vi direkt tappat den realistiska närvaron som gör filmen så effektiv. Skådespelarna sköter sina kort på ett utmärkt sätt, för hade det varit dåligt skådespeleri hade man genast känt sig mer distanserad till historien. Paul Greengrass har i United 93 lyckats göra en gripande och sentimental film, som känns kusligt äkta. Dessutom har han lyckats med balansgången att göra det till en film fylld av respekt för de anhöriga. Greengrass undvek fällan att göra det till en överdramatisk film som hela tiden söker efter sentimentalitet som gör att publiken ska storböla. Greengrass insåg att historien i sig själv är så emotionellt stark att det inte behövs några förstärkande sentimentalitetseffekter för att få publiken att brista ut i gråt. Han satsade på realism vilket jag är tacksam för, United 93 är helt klart en av förra årets absolut bästa filmer.
BETYG - 4 AV 5
