HAJEN 4 (1987)

ORIGINALTITEL: Jaws - The Revenge
PROD.LAND: USA
REGI: Joseph Sargent
MANUS: Michael De Guzman
SKÅDESPELARE: Lorraine Gary, Mario van Peebles, Michael Caine, Lance Guest, Karen Young m fl

Filmens originaltitel är Jaws - The Revenge

Okej, redan här börjar man ana oråd. Vem är ute efter hämnd? Änkan Ellen Brody och hennes två söner, eller är det månne en enorm vithaj som har lackat ur på familjen Brody?

Filmens tagline lyder This time... it's personal.

Hmmm, farhågorna är besannade, filmhistorien och antagligen världens smartaste vithaj (iofs, är hajarna i Deep Blue Sea också smarta, men där har ju människor mixtrat med deras intellekt). Korrigering, världens smartaste vithaj i frihet är ute efter hämnd på familjen Brody.

Handlingen i korthet, Ellen Brody (Lorraine Gary) änka till polischef Brody (Roy Scheider) från Hajen och Hajen 2 har just fått reda på att en av hennes söner fallit offer för en hajattack. För att koppla av från alla minnen och för att skapa sig en ny tillvaro reser hon till sin andra son som bor i Bahamas. Hon hinner dock knappt installera sig förrän en mycket obehaglig och oväntad gäst dyker upp i Bahamas fridfulla farvatten.

Seriöst, vem i h-vete kom på denna idé? Ja, Michael De Guzman är manusförfattaren så jag antar att han får tillskrivas det mindre smickrande epitetet. Vaknade han en dag och kom på att, "F-n man kanske skulle skriva en intelligensbefriad uppföljare till 'Hajen'-filmerna". Det verkar tyvärr så. Den största boven bör dock vara filmens regissör, tillika producent Joseph Sargent. Han såg antagligen en chans att försöka att casha in lite deg på Hajens välkända varumärke. Vad är det då som gör Hajen 4 till en av världshistoriens sämsta filmer? Det är egentligen allt, och att gå in på precis varje aspekt av filmen som gör den dålig skulle rendera i en 30-sidors uppsats, men jag tänkte påvisa några grejer som sticker ut och är sämre än sämst. Till att börja med, manuset är klappruttet. Jag menar, det är ganska givet att filmmakarna inte gick ut mellanstadiet, alla med en genomsnittlig IQ förstår väl att en haj inte kan utstöta ljud eftersom de inte har några stämband. Det kan dock denna hyperintelligenta mördarhaj, under en scen när hajen attackerar en båt hör vi tydligt någonting i stil med GERAULLGEBRUGAHEMMOOOORR. Antagligen är detta hajens stridsvrål då han ska hämnas sina vithajssläktingar som familjen Brody tagit kål på i de tidigare filmerna. Det som gör det extra roligt är att en forskare som medverkar i Hajen 2 berättar för polischef Brody att hajar inte tar saker personligt. Haha, tydligen gör de det, så kom ihåg det nästa gång du ger en vithaj på käften. Skådespeleriet i filmen är även det under all kritik, det enda anledningen till att de fick ihop skådespelare till filmen, måste vara att de fått en fet sedelbunt. Lorraine Gary spelar rollen som Ellen Brody, polischef Brody's änka, Michael Caine spelar den smått pilske och kärlekskranke piloten Hoagie (ja, Hoagie?) som fattar tycke för Ellen Brody. Michael Caine, måste antingen ha varit a) bankrutt b) drogad och under pistolhot eller c) skrivit på fel kontrakt, när han åtog sig denna roll. Utan tvekan bör detta vara Michael Caines sämsta roll. Finns det något bra med denna film, nja det skulle vara det ofrivilligt humoristiska slutet på filmen. Here be spoilers.


*SPOILER*

Efter att hajen jagat och slukat upp diverse människor från en segelbåt, tar hajen plötsligt ett jättelikt språng upp ur vattnet för att tillsynes oförklarligt spetsa sig själv på den bom som sticker ut från segelbåtens stäv. Ännu mer oförklarligt blir det när hajen helt omotiverat sprängs i molekyler, det är alltså inte nog med att hajen blir genomborrad av bommen i båtens stäv, den måste även sprängas ungefär som att den har käkat dynamit som snacks under flera år. Herregud! Vilken oförglömlig final!

* END SPOILER*

Hajen 4 är inget annat än ren dynga! Den bör inte ens nämnas i samma andetag som Hajen som är en klassiker och ett mästerverk. Samtliga inblandade i denna filmproduktion, främst då filmens manusförfattare och regissör bör mycket noga tänka över sitt yrkesval.

BETYG - 0,5 AV 5

GRIZZLY MAN (2005)

ORIGINALTITEL: Grizzly Man
PROD.LAND: USA
GENRE: Dokumentär
REGI: Werner Herzog
MANUS: Werner Herzog
I ROLLERNA: Timothy Treadwell, Amie Huguenard, Jewel Palovak, Werner Herzog, Carol Dexter, Val Dexter, Willy Fulton, Larry Van Daele m fl

Tyske Werner Herzog är kanske mest känd för sina filmer med galningen/geniet Klaus Kinski. Filmer som Aguirre - Guds Vrede (1972) och Fitzcarraldo (1982) är milstolpar i filmhistorien. Redan i dessa filmer kan man skönja Herzogs fascination för det vilda och otämjbara i naturen och i dokumentären Grizzly Man utforskar han detta tema än mer. Vi får följa Timothy Treadwell, en snubbe som spenderade tretton somrar i Alaska tillsammans med en videokamera och en massa grizzlybjörnar. Treadwell och hans flickvän Amy Huguenard dog tragiskt under Treadwells 'expedition' anno 2003 när de attackerades av en grizzlybjörn. De sista fem somrarna innan Treadwells död dokumenterade han sina möten med grizzlybjörnarna.

Av detta råmaterial och intervjuer med personer i Treadwells bekantskapskrets har Werner Herzog klippt ihop ett oerhört fascinerande och starkt personporträtt. Herzogs berättarröst, en sävlig engelska med tysk brytning skänker filmen ett lugn som korellerar alldeles utmärkt med filmens tema. Herzog målar upp ett starkt och nyanserat personporträtt och ställer även större frågor kring den problematiska relationen mellan människa och natur. Där Treadwell tycker sig se mänsklighet hos björnarna ser Herzog inget annat än djuriska instinkter. Grizzly Man bjuder på häpnadsväckande starka naturbilder av grizzlybjörnar i deras naturliga miljö, bilder som Treadwell troligtvis aldrig insåg värdet på. Werner Herzog har med Grizzly Man skapat en oerhört fascinerande och gripande film som stannar kvar i huvudet långt efter det att sluttexterna rullat färdigt.

BETYG - 5 AV 5

VAN HELSING (2004)

ORIGINALTITEL: Van Helsing
PROD.LAND: USA
GENRE: Action, Äventyr
REGI: Stephen Sommers
MANUS: Stephen Sommers
I ROLLERNA: Hugh Jackman, Kate Beckinsale, Richard Roxburgh, David Wenham, Elena Anaya, Kevin J. O'Connor, Will Kemp, Robbie Coltrane m fl

Efter att ha sett Van Helsing kan man tyvärr snabbt konstatera att regissören Stephen Sommers formkurva pekar rakt nedåt. Med Mumien (1999) lyckades han ganska bra med att göra ett matinéäventyr utan överdrivna CGI-effekter och med glimten i ögat. Fem år senare verkar Sommers totalt ha snöat in sig på CGI, så fort det finns en chans att slänga in lite dataeffekter gör han det. När effekterna inte på långa vägar är i samma klass som Sagan om Ringen-trilogin blir det hela inte speciellt trovärdigt. Sommers bör nog ta sig en titt i backspegeln och ta sig tillbaka till platsen där han lyckades få ur sig en väl fungerande balans mellan story och action.

I Van Helsing får vi se Hugh Jackman och Kate Beckinsale kastas från den ena actionscenen till den andra. Tempot är skyhögt och Sommers lämnar allt för lite tid till karaktärsutveckling, när Jackman och Beckinsale väl får komma till tals visar det sig att dialogen är en klichéartad och urvattnad sörja. Kanske försöker Sommers dölja det kassa manuset med en massa action. Jaja, NEWSFLASH, det funkar inte. Det märks att Stephen Sommers lagt allt krut på action, och när inte ens det funkar lyfter aldrig filmen. Stephen Sommers, tillbaka till ritbordet och kom inte tillbaka förrän du har en bättre film i bakfickan.

BETYG - 1 AV 5

NATTENS VÄKTARE (2004)

ORIGINALTITEL: Nochnoy Dozor
PROD.LAND: Ryssland
GENRE: Action, Fantasy, Äventyr
REGI: Timur Bekmanbetov
MANUS: Timur Bekmanbetov
I ROLLERNA: Konstantin Khabensky, Vladimir Menshov, Mariya Poroshina, Viktor Verzhbitsky, Galina Tyunina, Dmitry Martynov, Anna Dubrovskaya m fl

Nattens väktare är något så ovanligt som ett ryskt actionpackat fantasyäventyr. Den ryske regissören Timur Bekmanbetov har med denna historia fått en stor beundrarskara både i Ryssland och på andra sidan Atlanten. Både Quentin Tarantino och Danny Boyle har uttryckt sin beundran för denna film. Vi får i Nattens väktare följa konfliken mellan ljusets och mörkrets styrkor. Anton Gorodetskij är en av de som ser till att vapenvila mellan mörker och ljus upprätthålls. Genom en profetia uppdagas det att balansen mellan de mörka och de ljusa håller på att rubbas. Anton och hans följeslagare från den ljusa sidan får nu ett tufft jobb med att förhindra att profetian besannas och de mörka tar över. Regissören Timur Bekmanbetov bjuder på en fartfylld historia med inspiration hämtad från The Matrix (1999). Ryskt svårmod, om än i ovanligt små doser mixas med stiliserat våld och det fungerar alldeles utmärkt.

Att Bekmanbetov har ett förflutet som reklamfilmsregissör märks, framförallt den visuella delen av filmen är utmärkt. Även skådespeleriet håller bra klass rakt igenom. Att Nattens väktare blev Rysslands mest inkomstbringande film någonsin är inte svårt att förstå, det amerikaniserade bildspråket känns väldigt 'oryskt' och är ljusår från det ryska filmarvet som regissörer som Sergej Eisenstein och Andrej Tarkovskij tidigare förmedlat. Denna 'amerikanisering' är något som en ny ung rysk generation tagit till sig vilket det höga besöksantalet tydligt indikerar. Nattens väktare är den första delen av tre tänkta filmer där vi får följa kampen mellan den mörka och ljusa sidan. Det ska bli mycket intressant att se hur väl de två uppföljarna kan stå sig mot denna film.

BETYG - 3 AV 5

THE SHINING (1980)

ORIGINALTITEL: The Shining
PROD.LAND: USA, UK
REGI: Stanley Kubrick
MANUS: Stanley Kubrick, Diane Johnson, Stephen King (novel)
I ROLLERNA: Jack Nicholson, Shelley Duvall, Danny Lloyd, Scatman Crothers, Barry Nelson, Joe Turkel, Philip Stone m fl

The Shining (1980) tillhör en av världens mest kända rysare. Det är svårt att inte förstå varför. Alla ingredienser finns ju där. Ett jättestort övergivet hotell långt ute i vildmarken. Check. En 'creepy kid' med en låtsasvän som heter Tony. Check. En galen Jack Nicholson med ett fall av allvarlig skrivkramp. Check. The Shining bygger på en av Stephen King's otaliga böcker. Många filmatiseringar har gjorts, få med lyckat resultat. Denna är dock ett undantag för det är en väldigt lyckad filmatisering även om herr King själv inte var av samma åsikt. Han tyckte tydligen att Kubricks version är ren dynga eftersom han själv producerade en miniserie som är ljusår från samma klass som detta verk. Hursomhelst, Jack Torrance (Jack Nicholson) anställs som fastighetsskötare för hotellet The Overlook, han ska tillsammans med sin fru Wendy (Shelley Duvall) och sin lille son Danny (Danny Lloyd) tillbringa fem långa vintermånader på det för säsongen igenbommade hotellet. Han ska se till att hotellet inte förfaller helt under den karga vintern. Innan han anställs varnar hotelldirektören för att det kan bli väldigt isolerat och långsamt att bo på hotellet. Han berättar också om en fastighetsskötare som blev galen av isolationen och mördade sin fru och sina två döttrar kallblodigt med en yxa innan han själv lämnade in med hjälp av ett hagelgevär. Denna historia är inte något som skrämmer Jack Torrance, han ser de fem månaderna som utmärkt tillfälle att få lugn och ro i sitt författande av en bok. Snart visar det sig att sonen Danny har en unik gåva, han kan se saker från det förflutna. Det är dock inte några roliga saker han ser, de två mördade döttrarna och rum fyllda av blod är frekventa syner hos lille Danny. Till en början ser allt bra ut, den första månaden flyter på utan missöden, men sakta men säkert börjar Jack bli alltmer rastlös och visar snart upp rätt labila tendenser. Hans rejäla humörsvängningar skrämmer både frugan och lillungen. Det dröjer inte länge förrän Jack får för sig att han nog skulle klara sig bäst utan sällskap på det stora hotellet.

Det ska sägas att jag inte tillhör skaran som hyllar Stanley Kubrick reservationslöst, tvärtom tycker jag att många av hans filmer är rätt överskattade men The Shining har i Stanley Kubricks händer blivit en synnerligen suggestiv historia där musiken spelar en stor roll. Redan från filmens inledande kamerasvepningar över det karga vildmarkslandskapet på vägen upp till The Overlook är musiken ett förbådande över vad som komma skall. De långa svepande kameraåkningarna genom långa övergivna hotellkorridorer är ett grepp som Kubrick använder sig av filmen igenom och dessa åkningar tillsammans med den effektiva musiken skapar en känsla av isolation och klaustrofobi. Kubrick använder sig inte av billiga skrämseleffekter och hinkvis med blod för att skrämma oss, han använder Jack Nicholsons mentala förfall för att skapa en psykologisk olustkänsla hos betraktaren. När det gäller skådespeleriet gör Jack Nicholson en fruktansvärt imponerande insats, jag har svårt att se att nån annan skulle kunna gestalta Jack Torrance begynnande galenskap på ett mer övertygande sätt. Han sätter prägel i varenda bildruta han förekommer i. Genom Kubricks drömlika sekvenser får vi se Jack Nicholson förvandlas till en tvättäkta psykopat. Shelley Duvall och Danny Lloyd ger också ett gott intryck även om de naturligtvis inte kan mäta sig med Jack Nicholson. Det oerhört vackra och drömlika fotot och det enkla men närmast geniala användandet av musiken tillsammans med Jack Nicholsons skådespeleri gör The Shining till en oförglömlig klassiker som absolut bör ses om man gillar att bli skrämd. Detta är kvalité till skillnad från mycket av det skräp som Hollywood producerar i dagsläget.

BETYG - 4 AV 5

UNITED 93 (2006)

ORIGINALTITEL: United 93

PROD.LAND: USA

REGI: Paul Greengrass

MANUS: Paul Greengrass

I ROLLERNA: Christian Clemenson, Trish Gates, Polly Adams, Gary Commock, Richard Bekins m fl

Flight 93 från Newark till San Fransisco var det fjärde planet som kraschade den 11 september, 2001. Planet som aldrig nådde sitt mål. 11 september, 2001 är en dag som sent kommer glömmas, de närmast overkliga tv-bilderna av plan som störtade rakt in i den amerikanska kapitalismens hjärta, World Trade Center och i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon sköljde över oss med stor kraft. Sedan den 11 september har världen inte varit sig riktigt lik, USA:s president George Bush har gett sig ut på ett modernt korståg mot terrorismen som tagit honom till Afghanistan och nu Irak. I United 93 berättas historien om det fjärde planet, det som aldrig nådde sin slutgiltiga destination. För regin står britten Paul Greengrass som bland annat har kritikerrosade Bloody Sunday (2002) och spionthrillern The Bourne Supremacy (2004) på sin meritlista. Greengrass lämnar i United 93 en redogörelse för vad som hände ombord det fjärde planet den där soliga septemberdagen 2001. Han skildrar metodiskt, steg för steg vad som hände den där ödesdigra dagen. Från kaparnas förberedelser på ett hotellrum, till passagerarnas incheckning och till den oundvikliga kraschen. Parallellt med händelserna ombord planet, spelar kommunikationerna mellan flygcentralerna och militärledningen en central del i filmen. Vi får se hur flygcentralerna och militärledningen hjälplöst försöker agera mitt i det kaos som uppstår när de inser att flera flygplan är kapade och när det börjar inse magnituden av vad som håller på att ske.

Greengrass ger oss inga politiska och moraliska pekpinnar, utan ger oss istället en dokumentär känsla av händelseförloppet denna dag. Detta gör han med hjälp av en handhållen kamera, som bidrar till att det känns som att man står i flygtornen tillsammans med de som arbetar där och att man sitter ombord planet som en passagerare. Detta ger en en närmast obehaglig realistisk närvaro, som fungerar väldigt effektivt för att skapa känslor hos åskådaren. Det krävs inga smäktande pompösa musikstycken för att rycka med åskådaren, historien i sig räcker. En av mina största farhågor var att det skulle vara svårt att känna spänningen, med tanke på att man redan har facit i hand om vad som hände. Vi vet ju att planet kommer krascha, och att inga av passagerarna kommer att överleva. Så är dock inte fallet, man rycks med och det kändes som att sitta på nålar under större delen av filmen. Greengrass har valt att satsa på okända tv-skådisar, samt att många i flygtornen spelar sig själva, detta istället för stora skådespelarnamn vilket känns som ett avgörande val. Hade vi sett stora skådespelarstjärnor i filmen hade vi direkt tappat den realistiska närvaron som gör filmen så effektiv. Skådespelarna sköter sina kort på ett utmärkt sätt, för hade det varit dåligt skådespeleri hade man genast känt sig mer distanserad till historien. Paul Greengrass har i United 93 lyckats göra en gripande och sentimental film, som känns kusligt äkta. Dessutom har han lyckats med balansgången att göra det till en film fylld av respekt för de anhöriga. Greengrass undvek fällan att göra det till en överdramatisk film som hela tiden söker efter sentimentalitet som gör att publiken ska storböla. Greengrass insåg att historien i sig själv är så emotionellt stark att det inte behövs några förstärkande sentimentalitetseffekter för att få publiken att brista ut i gråt. Han satsade på realism vilket jag är tacksam för, United 93 är helt klart en av förra årets absolut bästa filmer.

BETYG - 4 AV 5

BLADE RUNNER (1982)

ORIGINALTITEL: Blade Runner
PROD.LAND: USA
REGI: Ridley Scott
MANUS: Hampton Fancher, David Peoples
I ROLLERNA: Harrison Ford, Sean Young, Rutger Hauer, Daryl Hannah, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Brion James m fl

I Blade Runner (1982) tar regissören Ridley Scott med oss till ett futuristiskt och dystopiskt Los Angeles anno 2019. Rick Deckard (Harrison Ford) är en bladerunner, han livnär sig på att jaga ifatt på replikanter och avsluta deras liv. Replikanter är artificiella människor med en livslängd på fyra år och, de är överlägsna människan både gällande intelligens och styrka. Efter att replikanter har gjort uppror mot människorna, är de inte längre tillåtna att vistas på moder jord. Deckard får ett nytt uppdrag där han ska terminera ett gäng replikanter som kommit till jorden för att möta sin skapare i förhoppning om förlängt liv. Saker och ting kompliceras av att Deckard kärar ner sig i en av replikanterna, Rachael (Sean Young). Blade Runner bygger löst på en av science-fiction författaren Philip K. Dicks verk och Ridley Scott har tillsammans med manusförfattarna skapat en film som när den kom 1982 bröt nya barriärer inom sci-fi genren.

Visuellt sett är filmen ett mästerverk, ett mörkt, skitigt och neondränkt Los Angeles är alldeles underbart att skåda, mycket av inspirationen till filmens miljöer härrör från Fritz Langs Metropolis (1927). Filmens miljöer och det utmärka soundtracket signerat Vangelis gör filmen närmast hypnotiserande på sitt vis. Även manuset håller hög klass, det finns gott om filosofiska och existentiella frågor att ta ställning till och man kan inte annat än att känna medlidande för dessa replikanter i deras sökande efter svar. Skådespeleriet håller även det hög klass och jag har aldrig sett Rutger Hauer (som spelar replikantledaren Roy Batty) vara så bra som han är i Blade Runner. Blade Runner finns i olika versioner, den jag har sett är Ridley Scotts Directors Cut som till skillnad från den version som gick upp på bio 1982 inte innehåller någon voice-over och har ett annat betydligt mer öppet slut fritt för tolkning. Blade Runner är en mycket bra film, som blivit stilbildande för sci-fi genren med sin suggestiva och hypnotiserande atmosför, helt klart en milstolpe inom sci-fi genren.

BETYG - 4 AV 5

THE CONSTANT GARDENER (2005)

ORIGINALTITEL: The Constant Gardener
PROD.LAND: USA
REGI: Fernando Meirelles
MANUS: Jeffrey Caine, John Le Carré (novel)
SKÅDESPELARE: Ralph Fiennes, Rachel Weisz, Danny Huston, Huber Koundé, Bill Nighy, Pete Postlethwaite, Richard McCabe, Gerard McSorley m fl

Brasilianske regissören Fernando Meirelles slog igenom med dunder och brak när hans film Guds Stad (2002) briserade. Nu är han tillbaka med The Constant Gardener (2005) en thriller med politiska förtecken baserad på John Le Carre's bästsäljande roman. I The Constant Gardener får vi följa den engelska diplomaten Justin Quayles (Ralph Fiennes) sökande efter sanningen bakom hans frus död. Filmen startar i ett ganska makligt och långsamt tempo där vi genom tillbakablickar får se hur Justin och hans blivande fru Tessa (Rachel Weisz) träffas. Justin är en förnuftig rationalist, blygsam, välartikulerad och artig. Tessa är raka motsatsen, impulsiv, passionerad och påstridig. Dessa två motpoler dras oundvikligen till varandra, de gifter sig och Justin tar med sig Tessa till Afrika. När Justin får beskedet att Tessa brutalt mördats börjar han ana oråd och börjar nysta i hennes bortgång. Snart visar det sig att Tessa trampat mäktiga män på tårna då hon upptäckt att ett västerländskt läkemedelsföretag använt den fattiga afrikanska landsortsbefolkningen som försökskaniner för en ny medicin. Det dröjer inte länge förrän Justin varnas för att fortsätta lägga sin näsa blöt. Justin inser att snart att Tessas upptäckt har sammankopplingar så långt upp som i de brittiska regeringskretsar han själv rör sig i. Under filmens andra timme stegrar Meirelles filmens tempo i takt med Justins alltmer ivriga och desperata sökande efter sannningen.

Visuellt sett var Guds Stad en mäktig upplevelse och även i The Constant Gardener bjuder Meirelles på en potpurri av intryck. Vackra flygbilder över vidslagen afrikansk naturmiljö blandas med bilder på grådaskiga europeiska storstäder. Meirelles använder sig nästan uteslutande av en skakig handhållen kamera som ger en sällsynt närvaro åt filmen. Den sista timmen när tempot snurras upp känns det nästan som man sitter bredvid som en följeslagare till Justin i hans sökande. Både Ralph Fiennes och Rachel Weisz står för utmärkta rollprestationer och att inte Ralph Fiennes nominerades för bästa manliga huvudroll känns väldigt konstigt. Rachel Weisz blev dock välförtjänt belönad med en Oscar för bästa kvinnliga biroll. Andra biroller spelas av välrenommerade brittiska skådespelare som Pete Postlethwaite och Bill Nighy, de ger ett mycket stabilt intryck rakt igenom hela filmen. Fiennes karaktär genomgår en mycket intressant förvandling, från att i början av filmen varit lågmäld, återhållsam och nästan passiv utvecklas han i filmen alltmer till Tessas spegelbild. I slutet av filmen känner han Tessa bättre än vad han någonsin gjorde när hon fortfarande var vid liv. Regissören Fernando Meirelles lyckas på ett imponerande sätt binda ihop sitt klart antikapitaliska tema med en mycket finstämd kärlekshistoria. The Constant Gardener är en av 2005 års absolut bästa filmer. En välspelad och spännande thriller men framförallt en lika vacker som tragisk kärlekshistoria.

BETYG - 4 AV 5

AGUIRRE - GUDS VREDE (1972)

ORIGINALTITEL: Aguirre, Der Zorn Gottes
PROD.LAND: Tyskland
REGI: Werner Herzog
MANUS: Werner Herzog
I ROLLERNA: Klaus Kinski, Helena Rojo, Del Negro, Ruy Guerra, Peter Berling, Cecilia Rivera, Daniel Ades, Edward Roland m fl

Det var i Aguirre - Guds vrede (1972) som regissören Werner Herzog och skådespelaren Klaus Kinskis väg korsades för första gången. Två målmedvetna individer med starka viljor som hamnade på en oundviklig kollisionskurs och skapade filmhistoria med en rad originella och starka filmer. Trots de samarbetssvårigheter som dessa två herrar hade så drogs de till varandra och tillsammans gjorde de fem filmer ihop. Aguirre - Guds vrede handlar om en spansk expedition med Gonzalo Pizarro i spetsen som år 1561 beger sig till Amazonas djungel för att leta efter El Dorado, den gyllene staden. Med på expeditionen är Don Lope de Aguirre (Klaus Kinski), en man som i sitt besatta sökande efter El Dorado, begår högförräderi mot sina överordnade befäl. Med en dåres beslutsamhet tar han sig allt längre in i Amazonas flodsystem i jakt efter guldet. Han skyr inga medel för att finna det han söker. Hans försök att hitta El Dorado visar sig snart vara dömt att misslyckas då Amazondjungelns indianer är fientligt inställda till européerna som kommer för att lägga beslag på deras land.

I Aguirre - Guds vrede hade Herzog den svåra uppgiften att försöka tämja två naturkrafter, dels djungeln med dess hetta, risk för sjukdomar och dess djurliv. Utöver detta var han också tvungen att tämja den labile Klaus Kinski som var ungefär lika galen och plågad av inre demoner som den karaktär han spelar. Historier berättar om en våldsam och vildsint Klaus Kinski som gjorde inspelningen till en plåga. Det ska vid ett tillfälle enligt Herzogs egen utsago gått så långt att han hotat att skjuta Klaus Kinski när han efter ett av sina otaliga raseriutbrott hotat att lämna inspelningsplatsen och krossa den unge Herzogs vision. Werner Herzog, som var 28 vid filmens inspelning riskerade oerhört mycket då han gjorde denna historia och det märks filmen är gjord med en passion och drivkraft som få filmer besitter. Rent visuellt sett är filmen formidabel, bilderna av Amazonas och Peru's djungel är ofta helt häpnadsväckande. Även ljudet är imponerande, ljudet av djungeln är underbart, ständigt närvarande med hjälp av diverse djurläten. På minussidan är filmens tempo, trots en spellängd på endast 90 minuter, dröjer det inte länge förrän man sitter och skruvar på sig. Det händer i ärlighetens namn inte speciellt mycket i filmen, men det är fascinerade att följa Aguirres mentala förfall. Klaus Kinski imponerar oerhört mycket som den maktgalne tyrannen Don Lope de Aguirre och filmen är helt klart värd att se bara för hans strålande skådespeleri.

BETYG - 4 AV 5

BRÖDERNA GRIMM (2005)

ORIGINALTITEL: The Brothers Grimm
PROD.LAND: USA
REGI: Terry Gilliam
MANUS: Ehren Kruger
I ROLLERNA: Matt Damon, Heath Ledger,Stormare, Jonathan Pryce, Lena Headey, Mackenzie Crook, Richard Ridings m fl

Bröderna Grimm, spelade av Matt Damon och Heath Ledger reser land och rike runt och lurar folket på landsbygden att de är räddningen när det gäller utdrivning av spöken och andar. De iscensätter olika scenarion där de driver bort spöken och andar och får i utbyte rikligt betalt av den fattiga landsortsbefolkningen. Med risk för att bli avslöjade som bluffmakare tvingas bröderna in i ett fall där det existerar en riktig fötrollning vilket leder till problem. Regissören Terry Gilliam har berättat om problemem med produktionen där filmbolagscheferna ville ha en historia och Gilliam själv hade andra synpunkter på hur filmen skulle se ut i sitt färdiga skick.

Efter mycket om och men färdigställdes dock Bröderna Grimm och det känns som att den versionen vi bjuds på är något av en kompromiss. Filmen är en tämligen rörig och ojämn historia, visuellt vackra scener signerade Terry Gilliam varvas med undermåliga dataeffekter som får den att påminna om Van Helsing (2004). Matt Damon och Heath Ledger sköter sig godkänt med det ojämna manus de fått jobba med, vi får också se en överspelande Peter Stormare som italiensk tortyrälskare. Filmen lider helt klart av att den inte vet vilken riktning den ska ta, ena stunden är det småkusligt i stil med Sleepy Hollow (1999) för att i nästa stund bli skrattretande löjlig. Jag skulle gärna vilja se hur Terry Gilliams version hade sett ut, troligen mörkare och bättre, i nuvarande skick är Bröderna Grimm varken hackad eller malen.

BETYG - 2 AV 5

A HISTORY OF VIOLENCE (2005)

ORIGINALTITEL: A History of Violence

PROD.LAND: Tyskland, USA
REGI: David Cronenberg
MANUS: Josh Olson
I ROLLERNA: Viggo Mortensen, Maria Bello, Ed Harris, William Hurt, Peter MacNeill, Sumela Kay m fl

Kanadensiske regissören David Cronenbergs senaste alster är så nära mainstream han kan komma skulle jag tro. Med filmer som Scanners (1981), Videodrome (1983), Flugan (1986) och Crash (1996) har Cronenberg brutit ny mark med en förkärlek för science-fiction, diverse fysiska abnormaliteter och skruvade sexuella relationer. A History of Violence innehåller väldigt lite sånt i alla fall för att vara David Cronenberg. Viggo Mortensen spelar Tom Stall, mannen som verkar leva den amerikanska drömmen. Han äger ett litet fik i en liten stad där alla människor är hemskt vänliga och där de flesta människor aldrig hört talas om ord som våld och mord. Han har en vacker fru och två barn, en tonårsson och en yngre dotter. Över en natt förvandlas den idylliska tillvaro Tom Stall lever i då han i självförsvar övermannar och dödar två män som kommer förbi hans fik med allt annat än goda intentioner. Tom blir hela stadens hjälte och hans ansikte syns såväl i tv som i tidningarna.

Det dröjer inte länge förrän Tom får besök av en man vid namn Carl Fogarty (Ed Harris) som påstår att Tom inte är den han utger sig för att vara, att han egentligen heter Joey Cusack och är väldigt duktig på att döda folk. Tom vill bara gå vidare med sitt liv, men Fogarty och hans kompanjoner vill annat. Relationen till frun Edie (Maria Bello) blir alltmer ansträngd då hon inte vet vad hon ska tro om Tom, är han verkligen den han är? A History of Violence berättas i ett långsamt tempo trots att filmen bara är 90 minuter, den blixtrar till ett fåtal gånger med ett par explicita våldsscener, dessutom hinner Cronenberg få med två väldigt speciella sexscener som pekar på en något komplicerad relation mellan Tom och Edie. Storyn är egentligen rätt tunn och konventionell men tack vare ett utmärkt skådespeleri av samtliga inblandade lyfter filmen till en mycket spännande thriller. Dessutom lämnar Cronenberg oss med ett slut som är väldigt fritt för tolkning. A History of Violence är en mycket välgjord och välspelad thriller.

BETYG - 4 AV 5